I botten av den virtuella maskinen Genetix finns en liten uppsättning exekverbara instruktioner, virtuella maskininstruktioner. De gör saker som att rita ett streck, addera eller anropa minnet. Både funktioner som används i tillämpningar och funktioner som nu sköts av operativsystem, drivrutiner och nätverk hanteras av sådana instruktioner.

Det finns bara 34 sådana exekverbara instruktioner, det är allt som behövs i dag, men fler kan läggas till. Bernard Hodson jämför med arvsmassan, där alla gener är uppbyggda av fyra aminosyror, därav namnet Genetix.

Nästa steg, generna, är sekvenser av instruktioner. I en sådan sekvens ingår både exekverbara instruktioner och pekare till andra gener. Generna kan jämföras med tillstånden hos den ursprungliga Turingmaskinen.

Det finns ungefär 700 gener i dag, och de upptar tillsammans 26 kilobyte.

Öppen och sluten del
Genpoolen är uppdelad i en sluten del, som levereras av Genetix, och en öppen del där användaren kan lägga till sina egna gener.
Varje gen består alltså bara av 50–100 pekare, som antingen pekar direkt på exekverbara instruktioner eller till en annan gen. Den andra genen kan i sin tur innehålla pekare till en tredje gen, och så vidare.

För att komma från början till slut i en gen kan alltså datorn behöva exekvera tiotusentals instruktioner. Att skriva ett program består helt enkelt av att sätta samman ett antal gener i rätt ordning.

Man kan också behöva konstruera egna gener – när de är klara lägger man dem i genpoolen och programmet kan anropa dem.