I en träningslokal vid Roslagstull kan man hitta Gitta Wilén ett par kvällar i veckan.

Men det är inte säkert att man ser henne eftersom hon döljs i den fotsida dräkten och hjälmen med visiret.

Sporten heter naginata och är en traditionell japansk kampsport som fick sin nuvarande form på
50-talet.

Deltagarna fäktas med 220 centimeter långa skaft av ek med bambublad i änden – de efterliknar liar som användes i strid och som framför allt var kvinnornas vapen.

– Jag började träna jujutsu, som är en fullkontaktsport, 1992. Men 2005 började jag också med naginata, som mer påminner om fäktning, berättar Gitta Wilén.

Hittills har Gitta Wilén deltagit i ett SM i naginata och det gick rätt bra.

– Jag är bra på att försvara mig, men har inte tillräckligt bra teknik för attackerna, säger hon.

Hennes mål är att delta i VM i Tokyo om fyra år:

– Jag hade hoppats vara med i SM och VM i år, men jag skadade mig när jag var i Brasilien och tränade naginata och brasiliansk jiujitsu i vintras. Jag slog av sätesmuskeln och har ägnat månader åt att cykla fem minuter om dagen på gym för att långsamt bygga upp muskulaturen.

– Men det börjar bli bättre nu och efter jul räknar jag med att vara igång för fullt igen, säger hon.

När det är bra tränar hon naginata två gånger i veckan och dessutom
tränar hon fortfarande jigo ryu ju-jutsu som är en ren självförsvarssport, och lite brazilian jiujitsu
Gitta Wilén har tidigare tävlat i jujutsu också.

– Men det gör så ont och när man börjar bli lite äldre, jag är 43 nu, är det inte så roligt längre. I naginata har jag en stor förebild – en kvinna som heter Yamauchi och som tränar det amerikanska landslaget. Hon är 50+ och hur bra som helst.

I naginata lämnas inget åt slumpen. Det finns noggranna regler om hur dräkten ska sättas på intill minsta rosett och i träningslokalen, dojon, följer allt en viss etikett.

– För att utvecklas måste man vilja mycket själv – ingenting är serverat. Man måste vara beredd att träna hårt och vara beredd på att resa. Läger anordnas i olika delar av världen och VM flyttar runt.

I och med att träningen är så intensiv och fokuserad kommer man också väldigt nära dem man tränar med.

– Vi umgås aldrig privat. Men vi är fysiskt nära och man kan se personligheten i kampen. Och plötsligt upptäcker man också saker om sig själv också…

Gitta Wilén är inte bara hängiven kampsport hon är också hängiven webben.

– Sedan jag loggade in på internet har jag aldrig loggat ut, säger hon och skrattar.

Hon var en av dem som tidigt lockades av det nya mediets möjligheter. När webben kom på allvar i mitten av 90-talet bestämde hon sig för att det var där hon ville vara. Innan dess hade hon arbetat som journalist på tidning och radio, varit fotograf, gått konstutbildning, utbildat sig till typograf och arbetat som grafisk formgivare.

– På webben kan jag kombinera text, bild och radio. Det viktiga för mig har alltid varit kommunikationen och webben är en väldigt bra mediebärare, säger hon.

För att komma igång skaffade hon ett nätverk online redan 1994.
– Jag blev kompis med hackare och med systemoperatörer som gav mig obegränsad tillgång till sina databaser. Så lärde jag mig själv. Jag har fortfarande inte träffat alla som jag hängde med på nätet då, berättar hon.

Därefter har hon hunnit med att arbeta på Telia Infomedia, Icon Medialab Singapore, Metronome film och tv, UR, Aftonbladet nya medier. Nu arbetar hon på webb­byrån Houdini där hon är manusskrivare för interaktiva medier.

Men hon har också byggt gränssnitt för databaser och implementerat bloggverktyg.

– Jag är oerhört intresserad av hur sociala medier fungerar – hur samtalar och umgås vi på nätet? Det är sådant som man behöver förstå även när man bygger eventsajter och gör onlineutbildningar som vi gör, säger Gitta Wilén.